Göteborgsposten – 15 maj 1860, sida 2

XLVII Fastän familjen Mowbrays gamla tjenare fun: no sig mycket belåtna med att vara i klostret blandade sig likväl en känsla af förskräckelse med denna glädje. Ingen vågade öppet tillstå det, men hvar och en utaf dem darrade alltid, då han gick genom de öde rummen och mörks korridorerna. Ljudet af deras egna steg kom dem att rysa; så fort det började skymma, skyndade de också genast till hushållerskans rum, der en god eldbrasa och de öfriga kamraternas sällskap återkallade rosorna på deras kinder. De undveko isynnnerhet porträttgalleriet och biblioteket, hvilket varit skådeplatsen för de förfärliga händelser, som försänkt hela Carrow i sorg. . Gamle Martin var den ende som vågade sig dit och han brukade gå der af och an, försänkt i djupa tankar. Mistress Jarmy och hofmästaren Nichols, som så länge känt honom, förstodo honom ej numera. De hörde honom ofta upprepa: — Ännu icke! ännu icke ro! Aloön har ännu ej blommat! — Hvad menar han med sin aloö? frågade nistress Jarmy de andre tjenarne. Ingen kunde uttyda denna hemlighet och let tjenade till intet, att fråga Martin derom. De senaste händelserna hade gjort honom mera ystlåten än någonsin.