Göteborgsposten – 12 maj 1860, sida 2

i Från Utlandet. Vi ha redan förut i korthet omnämnt den artikel i Times, som varnade Preussen för att ånyo framkalla oroligheter inom Skandinavien, genom att inblanda sig i de SlesvigHolsteinska angelägenheterna, och såmedelst locka den franske gamen på nytt ut ur boet. Men då Danmarks sak i detta fall obestridligen äfven är vår, anse vi oss böra meddela den dessutom väl skrifna Timesartikeln härnedan. Den lyder sålunda: Det finnes knappast i Europa någon statsman af första rangen, hvars örngått för närvarande är främmande för det mest plågsamma grubbel. Det svåra värfvet att vaka öfver nationernas välfärd måste hvila tungt på dem, hvilkas öde satt dem i beröring med detta nittonde århundrades ändlösa omhvälfningar och förändringar. Upp öfver den med hvar dag vexande finansiela nöden eller de inhemska striderna skjuter fram ett föremål, hvarpå verldens blickar äro oafvändt fästade: den centraliserade och inkräktande makt, som råder öfver Frankrikes krafter och styr dess öde. Denna makt viker aldrig ur folkens tankar. Hvad som än händer, är alltid denna fråga i hvar mans mun: Har icke Frankrike anstiftat detta? När Spanien i ett anfall af obetänksam inspiration, hvilken mera passar för en nations barndom än dess mognare ålder, störtar sig i krig med Marocko, måste det vara Frankrike, som dragit i marionettrådarna. När en betrodd general sviker sin ed och militäriska heder genom att blotta sitt svärd mot sin monark, måste det vara Frankrike, som döljer sig bakom hans uppror. Frankrike får i folkets upphetsade inbillning skuld för allt, både för hvad det gör och icke gör, och fruktan förlänar åt dess makt och inflytande dimensioner, hvilka de i verkligheten icke hafva. Det finnes intet land i Europa, hos hvars styresmän denna föreställning måste vara mera liflig, än hos Preussen. Preussen har i detta fall en erfarenhet, som endast få nationer kunna öfverlefva med bibehållande af så mycken lifskraft, att de hafva orsak till fruktan för att ånyo upplefva något dylikt. Det borde noga uppmärksamma hvarje rörelse af sin mäktige motståndare och samla all sin styrka till den kamp, hvari det — ingen vet huru snart — kan bli inveckladt. Det borde omsorgsfullt vaka öfver sina utländska förbindelser, hålla sig fritt från alla förvecklingar, som ej absolut påtvingas detsamma, och lugnt, koncentreradt och bestämdt afvakta det ögonblick, då det kan kallas till att ånyo börja en strid på lif