Från Utlandet. Det sicilianska upproret har i närvarande ögonblick fått en betydelse, som vida öfverstiger frågan om öns frigörande. Garibaldis expedition bekräftas af franska berättelser, som kalla den ett sjöröfvaretåg. Hufvudsaken härvid är ingalunda utgången af detta vågstycke, utan snarare det faktum, att sardinska regeringen icke förhindrat, utan tillåtit honom och hans svit, att lemna Genuas hamn. Af allt kan man sluta till, att ej allenast den engelska, utan äfven franska regeringen gjort uttryckliga föreställningar mot detta tåg. Förhåller det sig så, tyckes konung Viktor Emanuel hafva fattat sitt beslut och ha för afsigt, att emancipera sig från franskt och engelskt inflytande, genom att närmare sluta sig till revolutionen. Det är ej så få tecken, som antyda en dylik vändpunkt i de italienska angelägenheterna. Obelåtenheten eller förbittringen öfver Nizzas afträdande, Mazzinis nyaste manifest (om det ej skulle vara apokryfiskt, likasom grefvens af Syracusa bref), vidare Viktor Emannels resa till Bologna mot franske kejsarens önskan, — hvarigenom hvarje återgående med afseende på Kyrkostaten blifvit omöjligt, liksom det synes förmå påfven att använda de sista medlen: personlig bannlysning och krig under Lamoricieres befal. Huru Frankrike och England skulle förbålla sig under en sådan konflikt, då det gällde verkliggörandet af Italiens enhet genom en revolution och eröfring af hela Kyrkostaten samt Södra Italien, är visserligen en fråga, som ej låter nu besvara sig, men man kan likväl antaga för sannolikt, att ögonblicket dertill ännu icke är lägligt för någon af dessa makter, och att de derföre ej skola underlåta att med andra medel gifva