Göteborgsposten – 10 maj 1860, sida 2

ära och återgaf henne sin plats bland Englands oförvitligaste damer. Då man för ögonblicket ej mera hade något att frukta från öfverste Mowbrays sida för Ellen, rådde pastor Orme och hertiginnan af Devonshire den ädla enkan att återvända med den unga flickan till Carrow-Kloster, tilldess domstolarne hunnit uttala sin dom angående giltigheten af baronetens testamente. Det är häårdt, att på gamla dagar och i sorgdrägt återse de ställen, der vi tillbringat våra lyckligaste dagar. Allt återkallar der i vårt minne dem, som vi för alltid förlorat. Verlden var för lady Mowbray numera endast aska. — Ni ha vunnit ett stort inflytande öfver mig, sade hon till svar på Ellens och vår hjeltes böner. Då jag lyssnar till er, tror jag mig nästan höra redan för längesedan tystnade röster. ... Er mor, tillade hon och vände sig till Ellen, var min första och käraste vänninna. Hvad hon måtte ha sörjt öfver, att tro mig vara brottslig! Den unga flickan slingrade sina armar kring hennes hals och uppfångade med sina kyssar de tårar, som skymde hennes tants blickar. Det var mindre lätt att förklara, huru Henry Ashton kunde utöfva ett sådant inflytande på henne. Hon spratt flere gånger till och blef dödsblek, när tonfallet i hans röst påminte om