Göteborgsposten – 9 maj 1860, sida 2

När Henry Ashton såg hvilken fara som hotade drottningen, lemnade han pastorn och banade sig väg midtigenom folkhopen, som ville hindra portchaisebärarne från att gå vidare. Han uppnådde slutligen chaisen, men träffades i detsamma af en sten i pannan, fastän icke nog hårdt, att han döfvades deraf, ehuru blodet rann utför hans kinder. — J borden blygas! sade han; jag kan ej tro, att j ären Engelsmän. Ar det så j behandlen en dame, lysande genom sin rang, vördnadsvärd genom sin ålder, och hvars hela lefnad skulle kunna tjena landets alla mödrar och döttrar till föredöme. — Nej, hören på aristokraten! skrek en. — Ned med aristokraten, ned med honom ! röto några andra. Till pöbelns stora förvåning stannade portechaisbärarne, och hennes majestät, som dragit ned rutan, visade sig nu för alla. Hennes anlete var blekt, men beslutsamt. Detta var måhända det enda ögonblick i hela hennes lif, som drottning Charlotta gaf prof på mod och värdighet. — Hvarföre förolämpa ni mig? frågade hon. Jag är öfver sjutio år och har i mer än femtio år varit Englands drottning! Hvilken handling i mitt lif har förtjenat ett dylikt bemötande? Ånyo hördes man ropa: blygens! Några aktningsvärda personer började samlas kring chai