Göteborgsposten – 7 maj 1860, sida 2

andlige hade förgäfves sökt att förmå Sideler be. känna sitt brott. Kaninvaktaren besvarade all: hans förmaningar med sitt vanliga påstående, at han ej var skyldig, eller iaktog en envis tystnad Han kände ett slags nöje uti att kunna, såsom han trodde, vägra tillfredsställa sina fienders nyfikenhet. — De kunna hänga mig, sade han för sig sjelf, men aldrig förmå mig att tala, aldrig! Då och då kastade han en orolig blick på dörren, ty han hörde sorlet från folkhopen och rättsbetjenternas prat sinsemellan i korridoren, der de afvaktade det första tolfslaget, för att föra den lifdömde till afrättsplatsen. Ingenting skärper hörseln så mycket som förskräckelsen. Kaninvaktarens ansigte blef likblekt, när fängelseguvernören inträdde, sorgklädd, i kapellet: ban vexlade ett ögonkast med fångpredikanten. — Klockan är ännu icke tolf! stammade fången, skälfvande af fasa; hon kan ej ännu vara tolf! Ett kraftigt slag på dörren till kapellet befriade mr Johnson från att svara. -Hvem der? frågade han som vanligt. Sheriffen Antony Skinners sträfva röst ljöd atanför dörren, fordrande i konungens namn, att len till mord förvunne Will Sidelers kropp skul