Göteborgsposten – 7 maj 1860, sida 2

Då kaninvaktaren hörde mängdens brusande sorl, blef han plötsligt lugn. Han lät sina blickar sväfva öfver detta haf af menniskohufvuden och till och med på sjelfva tröskeln till evigheten, slungade han fram en förbannelse mellan sina läppar. Hopen skingrades småningom, somliga mera nedslsgna än de kommit dit, andra med en vild obändig glädtighet. (Forts.)