Göteborgsposten – 5 maj 1860, sida 2

prydda slottet, hvilket nyligen förskönats af någon modern Solon i grefskapet och stolt reser sina tinnar öfver en kulle, belägen midt på en slätt i sjelfva hjertat af staden, har Norwich i sig någonting urgammalt och konstrikt, som väcker intresse: en herrlig katedral, tvenne gamla, sköna palatser och tretiosex kyrkor, för att icke nämna några vidunderliga byggnader, som nyligen uppförts i förstäderna. Desstom qvarstå här och der några ruiner efter de med torn garnerade murar, som fordom omslöt staden; men de krenelerade portarne, intressanta profstycken på medeltidens byggnadskonst, ha försvunnit under de vandalers hammare, som i egenskap af magistrat och stadens äldste herrska på platsen, och hvilka skulle ha sålt sina förfäders grafstenar, om de derpå kun nat förtjena några riksdaler. På det ställe, der de sista spåren försvunno af den löpgraf, som förr omgaf slottet, slingrar sig nu en lång, oregulier gränd, kallad RoseLane, förnämligast bebodd af fattiga fabrikseller grufarbetare. Vid tiden för vår berättelse, utgjorde RoseLane ett samhälle, skiljdt från den öfriga delen af staden. Hyran för kojorna och de små trädgårdstäpporna var utomordentligt låg, hvarföre de fattiga tagit sin tillflykt dit. Om än öfverflödet var okändt, led man likväl derstädes icke någon