Göteborgsposten – 5 maj 1860, sida 2

fullkomlig brist. Invånarne utgjordes af enkla, arbetsamma och nöjda menniskor, hvilka hade qvar största delen af den engelske bondens och fabriksarbetarens vidskepliga fördomar, men äfven hans goda egenskaper. I den gamla tegelstensmuren, som gick längs grändens högra sida, fanns en liten port, den en? da ingången till några små kojor, af hvilka hvardera hade sin lilla trädgård, planterad med grön saker och fruktträd. Den ena af dessa kojor beboddes utaf en lång, mager man, med ett vördnadsbjudande yttre, som dock betraktades med en viss förfäran af grannarne. Det var Sam Lane, Norwichs bödel. Husets ende invånare, utom skarprättaren, var hans dotterson, en ungefär tretton år gammal, blek och sjuklig gosse. Denna stackars varelse hade inga kamrater, ingen lekte med honom; alla menniskor undvek honom. Den fördom, som sedan långliga tider tillbaka, hade gjort gubben till en enstöring, fortplantade sig äfven på hans ättling, Om han någon gång öfverskred råmärkena för den lilla trädgården, hvilken låg bakom kojan och lyckligtvis var undandold för allas blickar, började hans jemnåriga håna och kasta stenar på honom. Fastän den lille sällan beklagade sig häröfver, kände han likväl djupt sin ensamhet; hans hjerta var isadt, liksom helsans och lifvets källor. (Forts.)