Göteborgsposten – 4 maj 1860, sida 2

att få honom härifrån så, så framt han icke upp: för sig illa. -Jag säger er, att han måste bort! återtog fången med ökad häftighet. Man kan cj döma mig, så länge han är här. Jag skall icke medgifva det. Hans blotta åsyn gör mig vansinnig! oo Men hvad bar ni emot honom? — Det är bödeln! Kaninvaktaren dolde härvid ansigtet i sina händer. Advokaten betraktade nu närmare Mat Cowls. Denne såg med det orubbligaste lugn tillbaka. -Det är cget, sade advokaten. — Det är förfärligt! . .. förfärligt! mumlade mördaren. — Min bästa herre, jag måste medgifva att saken är något ovanlig; men tänk icke derpå. Det finnes till och med ett sätt, att draga nytta af hans härvaro; jag ser häri en vältalig vädjan till allmänheten, en skakning af förskräckelse, som genomtränger allmänheten, hopens deltagande för den anklagade... Det värsta är, att åklagarens advokat har rättighet att svara. Under ransakningen vände kaninvaktaren beständigt bort sitt ansigte, för att slippa se sin fiende; endast då någon för hans sak gynnsam eller ogynnande punkt diskuterades, möttes