Göteborgsposten – 4 maj 1860, sida 2

såg sig omkring i salen med en djerf och fast blick. Hans advokats uppmuntrande ord hade ingifvit honom hopp; denne trodde nemligen icke, att juryn skulle döma den anklagade endast efter vittnesmålet af gamle Martin, som han trodde skola anses för galen. Hvad som mest oroade honom, var domaren. Så snart kaninvaktaren intagit sin plats, fästade Mat Cowls med ett uttryck af osläckligt hat sina ögon på honom. Det fanns uti hans blick någonting förfärligt och hånande, som tycktes säga: Jag skall sjelf hänga dig ! Fången hade ej väl uppfångat detta ögonkast, förrän hans djerfva och förtrastansfulla mine efterträddes af förtviflan. Nästan hvarenda en märkte denna förändring, men ingen misstänkte orsaken. Bödeln nickade och log, och roade sig rätt kapitalt åt Sidelers förvirring. — Der... der! hviskade fången till sin advokat. — Hvad är det? — Ser ni den der karlen ? — Ja. — Han måste bort! — Bort! Af hvad skäl? Är det ett vittne? —— Min bästa herre, då är det mig omöjligt