Göteborgsposten – 4 maj 1860, sida 2

väckas om det icke skulle vara förmånligare med afseende på den utländska cirkulationen, att obligationerna ställdes på pund sterling och motsvarande värde i guld. Att stadens obligationer böra bringas till en viss öfverensstämmelse, är en särdeles obestämd föreskrift och innebär ingalunda någon lösning af det föresatta problemet att bereda ett ordnadt lånesystem för Göteborgs stad. Närmare målet kommer häradsh. Berger genom sitt yrkande att samtliga stadens obligationer böra få samma form och lånen alltid upptagas och ombesörjas af samma auktoritet; i strid mot hittills öfligt bruk. Med afseende på naturen af de olika sätten att upptaga lån, torde några korta anmärkningar här vara på sin plats. Om obligationer af något visst slag skola blifva begärliga på penningemarknaden och få god kurs, är i främsta rummet nödigt att moralisk säkerhet finnes om låntagarens vilja och förmåga att fullgöra sina förbindelser; men ett lika oeftergifligt vilkor är att de finnas i tillräcklig mängd att kunna utgöra en lätt tillgänglig handelsvara. Räntebärande papper, som när som helst kunna realiseras, gora i de flesta fall alldeles samma nytta som kontanta eller i banker deponerade penningar, hvarföre de också regelbundet betalas högre än med den summa som enligt gällande räntefot skulle motsvara deras kapitalvärde. Följden häraf är att man t. ex. med säkerhet kan förutsätta att, der räntan är 35 procent, ett 4procents lån icke sjunker till så låg kurs som 80, tull hvilket pris obligationerna borde erhållas om köparen skulle ha full ränta på sina penningar. En hufvudsak är för öfrigt, att innehafvaren af obligationerna är betryggad för plötsliga uppsägningar eller så kallade konverteringar. Det är häri, som den väsendtliga fördelen ligger af lån med lägre ränta, hvilken nödvändigt åtföljes af kapitalrabatt; ty obligationerna kunna då ej utan förlust uppsägas. Deremot ligger liten vigt på skuldens hastigare eller långsammare amorterande. Inga papper hafva så god kurs som engelska consols, om hvilka man med visshet vet att kapitalet aldrig utfås. En tvungen amortering genom årlig utlottning af ett visst antal obligationer, till inlösande al pari, kan ej aflöpa utan dryg förlust för låntagaren, såsom våra hypoteksföreningar nog i sinom tid skola få erfara. Väl höjes en obligations pris i någon mån genom möjligheten att snart nog få den inlöst al pari, men ingalunda i proportion till den uppoffring som låntagaren dervid gör. Vid allt lotterispel ligger fördelen hos den som håller banken, det vill säga har penningarne. Aunorlunda blir visserligen förhållandet vid de s. k. lotterilånen, der låntagaren genom förespeglandet af rika vinster, som med ens kunna försätta en fattig man i välnåga, lockar allmänheten att offra sina penningar för att draga nit-vinster; men detba tyska påfund, som öfversvämmat vårt land med ändlösa annonser på rådbråkad svenska, ärer väl ej vinna efterföljd hos oss. Antinsen det emellertid enligt obligationernas lylelse åligger låntagaren att inom en viss tid wmortera lånet eller icke, är det likväl lisa angeläget att en tillräcklig summa årlisen anvisas utöfver hvad som till ränteliqvilen åtgår, hvilken, ifall den icke kan med törre fördel på annat sätt göras fruktbäranle, användes till inköp af de utgifna obligaionerna till gällande pris, för att derigenom å småningom och utan förlust afbetala skulden.