Göteborgsposten – 4 maj 1860, sida 1

hennes hand, betraktade den ömt och hviskade i hennes öra: — När ni ber till Gud, Ellen, så kom ihog, att han är en menniska, som behöfver er mäkling hos den barmhertige Guden; och hvilka böner skulle väl kunna emottagas mera gunstigt, än den unga flickas, som hans ursinniga passioner beröfvat en andre far? — Håller Miran på att dö? stammade hon. Hennes älskare teg. — Ah, han är redan död! Henry utplånade med en kyss de tårar, som åtföljde dessa ord. — Må Gud förlåta honom, såsom jag förlåter honom! sade Ellen. Pastor Orme blef ej öfverraskad vid underrättelsen om Mirans död och hans ammas vilda trohet. Han hade under sin långa afskiljda lefnad ej allenast egnat sig åt studium af vetenskaperna; han hade äfven lärt sig att analysera den hemlighet, som kallas menskobjertat. Zara hade emellertid hopsamlat alla gamla grafbräder och kasserade kyrkbänkar, hvilka man under flera år samlat ihop i fängelset. Öfver all träbråte lade hon Miran-Hafaz kropp, antände det sålunda improviserade bålet och satte sig bredvid honom, som hon närt vid sin egen barm.