rade af f deras fånges hemlighetsfulla död, att våga bära händer på ayahn, som ingaf dem djup fasa. Hon var i deras vidskepliga inbillning begåfvad med en öfvernaturlig makt. De tillslöto omsorgsfullt dörren efter henne och gingo utför trappan till nedra botten, lemnande Zara ensam qvar med den döde. XXXIX. — Jag sade er ju, sade röde Ralph, när de åter satt sig, jag sade er ju, att den svarta qvinnan skulle besvärja fram djefvulen! ... På detta sätt, tillade han harmset, blir ju endast den gamle kaninvaktaren hängd! Henry Ashton och Ellen gingo af och an i trädgården till prestgården, samtalande om det förflutna och framtiden, om de döda och de lefvande, men isynnerhet om sin kärlek. Joe Beans nalkades dem med långsamma steg. När de båda unga blefvo honom varse, förvånades de öfver hans nedslagna och sorgsna utseende. Ilan liknade en hund, som vet sig ha begått ett fel och väntar att bli straffad derför. De räckte båda handen åt honom, men Joes hjerta var allt för fullt, att han skulle vågat besvara detta vänskapsbevis. — Jag måste tala med er, hr Harry, sade