Göteborgsposten – 3 maj 1860, sida 1

naste delen af deras triumf, att undslippa den van. ärande galgen. — Trodde du, sade ayahn förebrående, trodde du, att det skulle vara mig möjligt öfvergif va dig? De ha visiterat mig, Miran, när jag mec mina böner och tårar lyckats öfvertala dessa för dömda förpaktare att släppa mig hit till dig men de funno hos mig hvarken dolk eller gift jag är dock beväpnad, och jag kan gifva dig döden lika hastigt som den giftigaste orm. Vid dessa ord höjde ayahn sin hand, så att skenet från den i taket hängande lampan föll rakt på densamma. Fångens ögon glänste till, då hanpå ammans tumnagel varseblef en purpurröd strimma. Det var ourari, det fina: ste af alla kända giftsorter, och hvars verkningar äro så förfärliga, att de hinduer, som bereda det, sällan begagna sig af annat vapen än ett i dess dödande saft doppadt rör. Det är ett väl bekant faktum, att de ofta döda sina fiender ge nom att endast rifva dem i skinnet med den förgiftade nageln. Såret frambringar en nästan ögonblicklig död. — Ourari? sade han. — Ja. — Zara, utbrast den unge mannen, jag förlåter dig allt för denna seger öfver min rival öfver verldens hån och Ellens hat! Den ädlaste