Göteborgsposten – 2 maj 1860, sida 2

aldrig nedsudla min kropp. Min hatade rival skall aldrig få se mig bestiga schavotten. Miran-Hafaz skall sluta på ett honom värdigt sätt. Med fast beslut att mörda sig sjelf, såg han sig omkring efter något, hvarmed han skulle uppnå sin afsigt; han hade hvarken någon dolk eller annat vapen på sig; de, som bundit honom, hade försigtigtvis fråntagit honom alla dödsverktyg. Han egde endast qvar sin med banknoter späckade portfölj och på fingret sin dyrbara ring, hans mor Begumens sista gåfva. Han betraktade under tystnad några ögonblick dessa dyrbarheter. Han skulle gerna gifvit allt, diamant och bankonoter, för ett vapen, med hvilket han skulle kunna undfly det öde, som hotade honom. Emellertid vakade Joe Beans, dödgräfvaren, röde Ralph och länsmannen i rummet, som låg alldeles under hans. — Hör! sade Joe Beans, hör, huru otåligt han går fram och tillbaka deruppe! Då han finner sig så der instängd mellan fyra väggar, mår han säkert som tigern i en bur. Ah, jag vill min själ mycket heldre vara den fattige Joe Beans med lugnt samvete, än den rike MiranHafaz. — Javisst, inföll dödgräfvaren; isynnerhet med de framtidsutsigter, som han har framför sig: fängelset, processen, döden!