Göteborgsposten – 2 maj 1860, sida 2

— Tror ni att man skall hänga honom? frågade Ralph. — Det är mer än troligt, svarade länsmannen; jag hörde mr Elworthy och öfverste Butler säga, att han står i en otäck soppa. I samma ögonblick klappade någon häftigt på dörren. Joe Beans öppnade den på glänt, oaktadt sina kamraters invänningar, och den unge mannen blef rörd, då han derute igenkände hinduiskan. — Hvad vill ni? frågade han. Vänd tillbaka till klostret eller prestgården. Zara, miss Ellen har ett godt och deltagande hjerta, och . . . — Jag kan inte gå någon annanstädes än hit; mitt hem är hos Miran, som jag närt vid min barm, afbröt ayahn. Jag skulle kunnat öfvergifva honom i lyckans och välmaktens dagar, men icke i olyckans! ... Jag vet, att mina känslor, tankar och mitt språk äro eder fremmande; till och med mitt skinn är af en annan färg än ert, men mitt hjerta är lika känslofullt, lika ömmande som ert! Låt mig se Miran! Jag har bedragit honom, jag har öfverlemnat honom åt sina fiender, åt skammen, måhända döden! jag måste tala vid honom, jag kan ej dö lugnt, innan jag erhållit hans förlåtelse. — Dö? sade Joe, som kände sitt beslut vackla vid åhörandet af dessa förtviflans ord.