Göteborgsposten – 1 maj 1860, sida 2

— Min pligt mot min gäst... — Ni glömmer edra pligter mot er son! nföll Henry Ashton, om den ädle och högsinte Walter verkligen var er son. Walter har blifvit mördad genom denne bofs stämplingar. — Hvad... är Walter död? genmälte öfverste Mowbray förvånad. — Ja, död, desto bättre, innan han lärde känna sin faders skam, mördad af Miran-Hafaz agent. Den känslolöshet, hvarmed denna nyhet mottogs, stärkte än ytterligare Henry i den tanken, att Walter Mowbray var sir Williams son. — Ni gjorde bäst uti att aflägsna er, lady Mowbray! sade hennes man med ett betydelsefullt ögonkast på sin nidce. Detta är icke någon scen för er. — Icke heller för Ellen! tillade den listiga qvinnan, som fullkomligt uppfattade hans mening. Kom, mitt barn, så skall jag följa er till ert rum. Den unga flickan tryckte sig vid ljudet af denna röst närmare intill den vördnadsvärde pastorn. — Hon får ej följa er! sade den andlige. Efter hvad som nyss händt, kan Carrowkloster ej mera vara något lämpligt hem för sir Williams nidce. Öfverste Mowbray ansåg sig ega rättighet, att lägga sig emellan. Han visste att kansleren