Göteborgsposten – 28 april 1860, sida 2

Ötverste Mowbray hade, för att göra det någorlunda likt ett altare, låtit öfvertäcka det med en rik sammetsduk. Tvenne kandelabrar af massivt silfver stodo med sina vaxljus på bordet och en stor götisk kyrkohandbok, som begagnats i kapellet alltsedan Jakob I:stes regering, låg uppslagen på den sidan, som innehöll vigselritualen. Rummet hade ett dystert och tryckande utseende, hvaraf Miran-Hafaz ej kunde undgå att känna inflytande; aningen om en olycka, från hvilken han ej kunde lösgöra sig, plågade honom mycket. Tystnaden var riktigt hemsk; den unge hinduen hörde ej ens ljudet af sina egna steg, der han otåligt gick af och an på det med en tjock matta betäckta golfvet. — För tusan, min vän! utbrast öfverste Mowbray, som nyss inträdt, ni gör en slät figur, för att vara en man, som snart skall träda i brudstol. Ah, äktenskapet är i det hela taget icke någon så särdeles vigtig affär: det är som ett kallt bad, man doppar sig deri, och så är hela affären slut. Ellen kommer snart. — Och presten? Han är här. Lugna er i det afseendetxt Apropos, han tycks ha blifvit illa åtgången i parken af någon tjufpojke, som stött honom ned i den stora grafven. (Forts.)