Göteborgsposten – 26 april 1860, sida 1

An ANS jut i Italien det veta vi af dagens händelser. Den italienska adeln, som skulle kunna räkna sina anor från sjelfva det stora romerska verldsväldet, har helt och hållet ingått i det stora parti, som kallas Italiens patrioter och ligger nu sluten till Sardiniens fria och folkliga statsform. 1 Tyskland stöter man visserligen på det gamla junkerdömet; men Tyskland lefver dock for en stor id, enhetssträfvandet, och i denna id ligger junkerdömets fall, ja flera än ett kungadömes. Under de 12 år Danmarks konstitution varat, är knappast något enda namn af den danska adeln synligt i styrelsen och representationen. I Norge finnes, som man vet, ingen adel. Icke ens under Danmarks envåldsstyrelse lyckades det att förqväfva den norska bondfriheten, hvarföre också, när det konstitutionella frihetsträdet der planterades, dess rötter kunde knyta sig i en under sekler ansad och välvårdad Jord, och att det växt och ymnigt frodats, det måste vi väl erkänna, ehuru naturligtvis med mer eller mindre blandade känslor. Så ser det ut i andra länder, men hur är det hos oss? Till fjerdedelen af vår representation är adeln sjelfskrifven. Hr Björck uppgaf nyss orsaken till adelns ännu större ofvervigt uti 1720 års statsförfattning. Man skulle dertill kunna lägga den onekligen stora roll, som adeln spelat i de föregående stora krigen och hvilken undanskymde de öfriga stånden. Men hade denna verkligen goda statsform varit sekunderad af en sjelfständig press, som upplyst dessa stånd om deras rättigheter, på samma gång den blottat korruptionen, den tidens onde ande, så hade med all säkerhet sådana fläckar som ånen 1772 och 1789 icke besudlat vår historia. Vidare innehar presteståndet likaledes en fjerdedel af representationen, något som, mig veterligen, icke är eller någonsin varit fallet i annat land. Kan väl någon nu tro, att dessa begge stånd skola antaga ett representationsförslag, som afsåge ståndsfördelningens upphörande? Adeln vill icke ens afstå från sitt ordförandeskap i utskotten, och presteståndet vill lika litet höra omtalas gemensam valrätt för kyrkans samtlige tjenare. Rättvisligen bör dock erkännas, att man kan påträffa ganska många frisinnade adelsmän; men presteståndet är kompakt och hvälfver sig som en frostnatt öfver snart sagdt alla försök till reformer. Men utom motståndet från dessa begge stånd, finnes äfven ett annat, för hvilket jag omöjligen kan blunda, och det är bondeståndets. Jag är icke rävt säker på, att, om äfven det oförmodade skulle inträffa, att adel och prester antoge ett radikalt förslag, bondeståndet iikaledes skulle göra det. Detta stånd fruktar att förlora sitt inflytande på representationen, och orsaken till denna fruktan ir lätt att förklara. Svenska bönderna, i äldsta tider de friaste något land egt, blefvo imder tidernas lopp alltmera förtryckta af del: ;Blementer, som uppkommit ur hofvet och kyr: an. I brydsamma tider kallade till toster