Göteborgsposten – 25 april 1860, sida 2

huruvida han skulle följa den främmande till klostret eller icke. — När kom den resande till värdshuset? frågade han postiljonen, som höll på att laga sina krossade vagushjul. — För ungefär en timma sedan, svarade han. — Väntade någon på honom på värdshuset ? — Nej, då han steg ur diligensen, begärde han genast en vagn till klostret, befallte mig köra den genaste vägen, så fort hästarne orkade springa. — Jag känner denne prest, sade Ralph. Han vädrar polisens handtlangare på lika långt håll som katten vädrar råttor, och der har sina skäl. Han hade en hel hop sådane i hälarne på sig, då han bodde på Mortlake. Joe tog farväl af postiljonen och lofvade att skicka en smed till honom, för att hjelpa honom göra vagnen i ordning, att återvända till Norwich. Istället för att fortsätta sin väg mot byn, vände han om och styrde kosan till Carrows park. — Icke är detta rätta vägen ? utbrast Ralph; jag tror, herr Beans, att presten förvridit hufvudet på er. — Är han verkligen prest?