Göteborgsposten – 25 april 1860, sida 2

— Ja, Carrow-kloster. — Det är ungefär en half mil dit. -Skönt! jag kan då gå dit till fots. — Gå dit? upprepade Joe; men klostret står ju alldeles öde. — Ja, jag har hört det. Det är detsamma. Det är visst en gammal märkvärdig byggnad? — Mycket märkvärdig, herre. — Det är väl ej förbjudet för en resande, att för roskull besöka det? — Nej, det tror jag icke, genmälte Joe Beans, som började misstänka att nyfikenheten icke var det enda skälet till den främmandes besök på klostret. Denne drog upp sin börs och erbjöd Joe ett myntstycke till belöning för den tjenst han gjort honom. Den unge mannen vägrade artigt, men bestämdt att mottaga detsamma. — Jag skall det, herr pastor, inföll röde Ralph. Jag såg er först och jag är icke så högfärdig som han. Den andlige blef både öfverraskad och förlägen att se sig vara igenkänd, men lemnade honom myntet och aflägsnade sig åt klostret till. Han hade ej någon vidare packning med sig, än en liten nattsäck, som han tog i handen. Denna händelse förvirrade mycket vår hederlige vän. Han började rådgöra med sig sjelf,