Göteborgsposten – 25 april 1860, sida 2

de sin krona vid slutet af allen som genomskar parken. — Ja, hr Beans. — Slingra dig som en orm genom gräset, och klättra upp i grenarne på trädet. Se noga efter, om någon kommer och om man släpper in honom i klostret. Men blif ej orolig för det jag icke kommer tillbaka. — Jag skall stanna der hela natten, om så behöfs. — Godt! Jag skall komma, så fort jag hinner. Fånen betraktade Joe, och uttrycket i hans vanskapliga ansigte blef nästan klokt; ty hans anletsdrag lifvades af varm erkänsla. Joe var kanske den ende som behandlat honom med godhet, alltsedan han kom till verlden. — Herr Beans, sade han, är det presten som gör er så orolig? — Ja . . . nej! det vill säga, jag kan icke förklara mig. Jag har ej ett ögonblick att förlora. — Han skall ej komma in i klostret, tilllade fånen beslutsamt. — Huru kan du hindra honom derifrån? frågade den unge mannen förvånad. (Forts.)