Göteborgsposten – 24 april 1860, sida 2

skärs med så opassande farkost samt flera gånger tillförne och senast den 13 dennes, med nöd undsluppit, har ännu ej afhörts, hvadan man med säkerhet kan antaga att han tillika med sina följeslagare, de arma barnen, deraf det ena var hans son och det andra en brorson, denna gång med lifvet fått plikta tör sin oförvägenhet. Under en dags senare dato skrifver samme korrespondent: Ytterligare tvenne personer, torpare från Walla socken på Tjörn, som också varit ute på fiske, blefvo i går afton hitförde från ett af Pater-Nosterskären, kalladt Höge Ulle, hvarest de med förlust af båten och med stor svårighet kommit i land; och der de sålnonda utan skydd på det lilla skäret tillbragt tvenne dygn under storm och köld. Räddningen verkställdes af just samma trenne fiskare härifrån, som öfvernattat på Rön, vid afhemtning af deras å sistnämnde ställe uppdragna båt. Förordnande. Göta hofrätt har d. 19 d:s förordnat v. häradshöfdingen OC. L. Schånberg att förrätta innevarande års sommarting i Lane, Tunge, Stångenäs, Sörbygdens och Sotenäs häraders domsaga. Qvinnans giftorätt. Det skall utan tvifvel fägna en hvar, som närmare tänkt öfver qvinnans ställning i vårt land och huru litet hennes frioch rättigheter öfverensstämma med hennes anspråk såsom en med fri vilja och redigt förstånd begåfvad varelse, att höra, det lagutskottet nu har, i anledning af återremiss från rikstånden i fråga om qvinnans giftorätt, tillstyrkt att myndig qvinna är sin egen giftoman, 1 enlighet med friherre Armtelts reservation. Det är en vigtig reform, denna, vigtigare än mången statsman vill inse, och skall säkerligen mäktigt bidraga att gifva svenska qvinnan den aktning för sig sjelf, den friskhet och frihet i tankar och känslor, som hon behöfver och dock så länge saknat. Ingen tidpunkt kan uppvisa så mycket ifrande, så mycket arbete för qvinnans sanna, förnuftsenliga emancipation som just denna. Det är en revolution, som genombryter sinnena, som formar tidsandan efter sitt mönster, likvaål utan att fläckas af någon våldsamhet — det synes oss vara en gärd, som vi nu finna oss nödsakade att inbetala, huru länge vi än dröjt dermed. Hr rådman Björck har i Borgareståndet klagat öfver att vår ministår ej, såsom sig bort, understödt representationens majoritet i fråga om revisionen af föreningsfördraget med Norge. Ministeren hade nemligen, enligt hans mening, bort bringa det derhän, att frågan blifvit behandlad i sammansatt statsråd, som varit rätta forum, att taga i öfvervägande de större eller mindre utsigterna att kunna åvägabringa den af ständerna begärda revisionen, och ej låtit det bero vid ett uppskof. Hr Blanche förklarade sig deremot ej kunna instämma i klandret mot regeringen för det den icke funnit den nuvarande tidpunkten lämplig för en revision, sedan ständerna genom sina åtgöranden i saken undanskjutit måhända för tiotal af år denna både i Sverige och Norge lifligt önskade åtgärd, ett undanskjutande, för hvilket dock ingen skuld drabbade den minoritet, som så uppriktigt sträfvat, att förebygga det, som enligt sakens natur nödvändigt måste omintetgöra utsigterna för en revision. — Följderna börja nu verkligen visa sig i sin rätta dager af att ständerna, för att hushålla med runstycket, låtit riksdalern springa. Att söka välta skulden derför på regeringen, är värdt ogillande, isynnerhet då statsrådets hållning varit i frågan så allt annat än vacklande, utan tvärtom af prononcerad färg. Isen å Wenern, Från Lidköping skrifves d. 21 dennes: isen, som af den starka vinden blifvit drifven in i Kinneviken, synes icke komma att gifva med sig på ännu en tid. Statens jernvägar. Örebro stads invånare hafva enhälligt och utan någon invändning beslutat kostnadsfritt upplåta plats till bangård för statens jernväg mellan Halsberg och Örebro. Carl XV:s mynt. I norska tidningar harättaga att det första undar nuvaranda Ira.