som franskt sändebud till hofvet i S:t Petersburg, dit han ankom sedan Ungern blifvit underkufvadt, och emottogs af kejsar Nikolaus med största utmärkelse. Då han erfor att Odillon Barrots ministere resignerat, anhöll han om sitt afsked. Han återtog sin plats i nationalförsamlingen och uppbjöd allt sitt inflytande för att bekämpa presidentens planer. I Juli 1851 voterade han emot konstitutionens revision och följande November för den bill, som skulle gifva mnationalförsamlingen rätt alt disponera trupperna i händelse något försök att kränka konstitutionen komme att göras. Han var en bland de män, som man vid statskuppen d. 2 December fann för godt att arrestera, af patriotiska skäl, som det hette. Lamoriciere gjorde motstånd, men öfvermannades af usurpatorns agenter, som fått sig uppdraget att föra honom till fängelset i Mazas. Derifrån transporterades han till Ham och fördes sedan af polisen till gränsen. Han erhöll anbud att svärja kejsären trohetsed, men vägrade i bestämda ordalag i ett bref, som blifvit infördt i åtskilliga tidningar. Han vistades derefter merändels i Belgien ända till 1857, då kejsaren efter ett hans barns död tillät honom att återvända till Frankrike. Den bittraste smärta, som var möjlig för en man sådan som Lamoriciere, erfor han, då kriget mot Ryssland förklarades 1854. Han var krigare af själ och hjerta, han var i sin fulla mannakraft, åtskilliga af hans gamla vapenbröder skulle gå och skörda lagrar i ett krig i stor skala, och han, den tappraste af de tappre, fick tråna bort i sin dolda vrå. Man tänke sig hvad han skulle lida. Det var då, som hans tankar togo en allvarligare riktning, och som han började att i religionen söka tröst för felslagna förhoppningar och otillfredsställd ärelystnad. En af hans vänner, som besökte honom en dag, fann honom sitta lutad öfver militära kartor öfver Krim, men han märkte också till sin förundran att andaktsböcker lågo bredvid på bordet. Han skämtade med generalen deröfver och betviflade hans uppriktighet, men Lamoriciere försäkrade, att han aldrig varit uppriktigare och att religionen utgjorde hans bästa tröst i lifvet. Tanken att begära Lamoricieres bistånd vid organiseringen af den påfliga armåen lär ha upprunnit i hans helighets eget hufvud, och hans kammarherre monsignor Merade, som är generalens slägting, har haft saken om händer. Återstår nu att se om Lamoricieres organisationstalang kan uträtta i Kyrkostaten hvad den förmådde i Afrika, om den kan förvandla de påfliga legoknektarna till oöfvervinnerliga romerska zuaver. Vare sig härmed huru som helst, så måste man djupt beklaga, att denne utmärkte fältherre icke funnet någon bättre sak att egna sig åt än upprätthållandet af det gudlösa presttyranniet i detta olyckliga land.