som först drifver menniskan till synden c och sedan lemnar henne i dyn. Man förklarade derefter Sideler, det saken ej tillät att ställa borgen, huru stor och säker denna än måtte vara. — Och ni har beslutat, att skicka mig till slottet Norwich ? — Ja. -— Nåväl, jag vill icke fara dit ensam! utbrast mördaren beslutsamt. Om man hänger mig, skall jag åtminstone ha sällskap med mig. En större brottsling än jag är inblandad i denna affär ! — Hans namn ? — Miran-Hafaz, Jag var fattig, och han frestade mig med sitt fördömda guld! han lät kalla mig till sig, då han bodde hos sir Jasper och talade med mig om sir William. — Ni tillstår då, att ni mördat honom, på ingifvelse af den bär Miran? frågade Henry — Nej . . . nej! genmälte uslingen, ty all hans slughet hade ännu icke öfvergifvit honom ; det sade jag ej, men jag sade att hinduen uppmanat mig att göra det! Jag vägrade naturligtvis; han har derföre troligen vändt sig till någon annan ... kanhända till den här gamle skurken, tillade han och pekade på Martin. (Forts.)