Göteborgsposten – 21 april 1860, sida 1

I blixtrade ett par små och temligen djupt liggande ögon, fulla af eld och barnslig godhet. I handen bär han en fiol, efter utseendet en högst simpel tingest, urblekt och nött af tiden. Han bugar sig för de otåligt väntande och med detsamma faller som en gardin för hans ansigte den långa luggen, hvilken ingen af verldens hårfrisörer fått omskapa till en mera civiliserad tup. Han för fiolen till sin kind, fattar stråken och låter densamma glida öfver strängarne. Ian har cj instuderat denna till äcklighet gående elegans och nonchalance, med hvilken alla nyare konstnärer traktera Bin stråke: hans gester under spelet äro snarare osköna; men hvem märker sådant, då han med för det mesta slutna ögon lockar ur sin fela dessa toner, hvilka man med återhållen andedrägt lyssnar till. Jag kan dock icke neka, att jag understundom under hans spel spratt till liksom berörd af en kall hand: det var då några af de osköna, från effektstycken efter hvad det tycks oskiljaktiga mästergreppen sökte att med sitt (sit venia verbo!) katzenjammer komma i harmoni med en enkel och till hjertat talande melodi. Hittils hade vi endast fått höra Ole Bull som solospelare; men i gär afton bereddes oss äfven nöjet att få höra honom i en qvintett tillsammans med våra bäste virtuoser på platsen. Ole Bull har hänryckt oss; vare detta nog