Göteborgsposten – 19 april 1860, sida 1

tretton år gammal till universitetet i Heidelberg. Der gjorde han på en oerhördt kort tid framsteg i sina studier, som icke kunde undgå att förvåna hans lärare. När en gång en professor blef sjuk midt under föreläsningen, ropade han: Philip, låt dina kamrater stanna qvar och intag du min plats! Detta öfverraskade den lärde gossen alltför mycket, och han började att gråta bittert. 1512 blef han lärare för tvenne unga grefvar, och året derefter utgaf den sextonårige ynglingen en grekisk grammatika. Nu begaf han sig till Tiäbingen, der medeltidens torra, andetomma skolastik börjat gifva vika för en friskare anda, der några Reuchlins lärjungar idkade filologiska studier på ett sätt, som skulle lända bibeltolkningen till fromma. Här drack den unge forskaren djupt ur vetandets källa. Han studerade ifrigt nästan alla vetenskapsgrenar, ehuru han förnämligast sysselsatte sig med de döda språken. Han samlade en massa af kunskaper, som ådrog honom hela den lärda verldens beundran. Erasmus Rotterdamus, som stod på höjden af sin tids vetande, skrifver redan 1516 om honom: Min Gud, till hvilka förhoppningar berättigar icke denne Melanchton, som ännu tillhör ynglingsja nästan gossåldern, och som står nästan lika högt i begge språken! Hvilken skarpsinnighet i bevisningen, hvilken renhet och smak i uttrycken! Hvilka sällsynta och omfattande kunskaper, hvilken mångsidig beläsenhet, hvilken utomordentlig finkänslighet och grannlagenhet! 1514 blef Melanchton magister och docens. Nu föreläste han öfver grekiska och romerska författare och stiftade ett sällskap för återinförandet af en renare latin och grundligare studium af det grekiska språket. 1518 blef han på Reuchlins rekommendation utnämnd till professor i grekiska språket och litteraturen vid universitetet i Wittenberg. Här omfattade han snart de reformatoriska åsigter, hvars djerfve förkämpe Luther var. Han hade redan förut under läsningen af ett grekiskt testamente, som Reuchlin skänkt honom, upptäckt den stora klyfta, som skilde den kyrkliga kristendomen från den bibliska. Redan i sitt inträdestal visade han sina åhörare huru angeläget det var att söka botemedel mot tidens otro och vantro i den heliga Skrift. Luther insåg straxt värdet af den bundsförvandt Gud sändt honom, och Melanchton begärde icke bättre än att uppträda vid den hjeltemodige reformatorns sida i den stora striden mot mörker, prestlist och samvetstvång. Olikheterna i dessa begge mäns sinnelag gjorde dem oumbärliga för hvarandra, och tillsammans uträttade de, hvad som skulle varit omöjligt för någondera af dem ensam. Melanchtons stora lärdom, skarpsinnighet som dialektiker och exeget, klarhet i framställningen, lugn och moderation mot fiender ha måhända bidraget lika mycket till den goda sakens framgång, som Luthers genomgripande kraft. Redan 1521 skref Melanchton sina Loci