Göteborgsposten – 18 april 1860, sida 1

————— Vestra Stambanans Frakttaxa. ILL. Det finnes, säger vår ins., några vissa grundprinciper, som genomgå nästan alla jernvägstaxor och ibland dessa äfven den, att våta varor på glaskärl hänföras till en högre klass, än på laggkärl, och är det ur detta skäl — något annat ha vi ej kunnat upptäcka — som ins. deducerat nödvändigheten att äfven på våra jernvägstaxor iuympa denna grundsats. Vi hatva med mycken uppmärksamhet genomläst den insända artikeln, men hafva, som vi nyss sade, dock omöjligen kunnat finna något annat motiv än det utländska mönstret för den n. v. klassificeringen. Då ins. ej vetat eller velat andraga något verkligt skäl, ty det anförda kan väl ej få namn, heder och värdighet af ett sådant, hafva vi sjelfva försökt att uppleta någon rimlig orsak till den n. v. uppställningen. Vi hafva t. ex. tänkt oss att man möjligen kunnat utgå från den åsigten, att jernvägsstyrelsen ansett sig genom en högre afgift böra hålla sig skadeslös för den ersättningsskyldighet, hvaruti den möjligen kan råka genom det bräckage, som lätt kan uppstå vid transporten af de jemförelsevis ömtäligare glasvarorna. Men nej, invända vi för oss sjelfva, detta kan väl ej gerna vara skälet, ty då sådant gods framkommer till en station, så händer väl aldrig att varuemottagaren på stället låter uppacka godset, för att undersöka huruvida något bräckage skett, ifall han också anser sig hafva fog att misstänka något sådant hafva inträffat genom en större eller mindre vårdslöshet eller oskicklighet å lokomotivförarens sida, och, om efter framkomsten till den slutliga destinationsorten, hans farhågor skulle finna sig besannade, så vilja vi hålla hundrade emot ett att han alldeles ej får ett jakande svar, ifall han hos vederbörande skulle framställa några anspråk om ersättning för sin förlust. Vi hafva åter tänkt oss ett annat motiv. Kanske, hafva vi räsonerat, har man ansett, att risken skulle vara större för jernvägen