Göteborgsposten – 17 april 1860, sida 2

— Jag är icke rik! inföll khanen kallt. Det var en stor lättnad för förpaktarens bjerta, icke af afund, tvärtom, han skulle ha gladt sig åt sin brors lycka, utan derföre att härigenom förminskades afståndet emellan dem. — Gud ske lof! mumlade han. —Derföre att jag är fattig? — Nej, Filip, icke just derföre; ehuru rikedomen icke utgör lyckan. Min farm har förskaffat mig denna så kallade lycka! Jag har nog, mer än nog för oss alla; men om jag ock hade mindre, skulle jag likväl gerna dela det med dig Brodren tryckte, utan att säga ett ord, hans hand. — Tror du Henry misstänker, att han är din son? återtog förpaktaren. — Jag är öfvertygad att han icke gör det; och jag har flere skäl till att önska, det han nu icke får veta det. Det är derföre jag velat tala vid dig ensam. Matthew Ashton kunde ej förstå, att fadren till en son, sådan som hans afgud Henry, kunde betvinga sitt hjerta och behandla honom som fremling. En obehaglig misstanke, hvilken kom bonom att darra för vår hjeltes blifvande öde, kom honom plötsligen att stanna. — Filip, sade han, jag är ej nyfiken... men min ömmet för denne gosse gifver mig rät