Göteborgsposten – 17 april 1860, sida 2

god som förr; men hela mitt inre spratt till vid ljudet af din stämma... Den kunde ej bedraga mig. De gingo en stund under djup tystnad bredvid hvarandra. — Filip, sade förpaktaren, har du sett din son? -— Jag har sett honom, och jag kan ej nog tacka dig för den godhet du visat det stackars öfvergifna barnet. Du har i allo uppfylt din pligt, Matthew; du har icke allenast varit ädelmodig utan äfven klok, mera klok kanhända, än om du vetat... Han tystnade plötsligt, liksom hade han sagt mera än han velat. —Om jag vetat, hvad? — Ingenting . . . ingenting! Det har af honom blifvit allt hvad en faders bjerta kan önska. — Du kan säga det, Filip! inföll förpaktaren stolt, ty ingenting roade honom mera än att få höra sin fosterson berömmas. Hela förtjensten tillhör likväl icke mig... pastor Orme har varit hans lärare. — Jag vet... jag vet. — Jag hoppas du icke rycker honom ifrån oss och för honom med dig till Indien. Jag har hört, att du är rik, och du rodnar kanske öfver att ha en simpel förpaktare till bror?