Göteborgsposten – 16 april 1860, sida 1

— Ellen! sade han, det är ej så vi borde träffas ! -Huru brukar förtryckaren se den förtryckta? svarade den unga flickan sorgset. Hoppades ni finna mig leende, då mitt hjerta är krossadt? Ack, Miran, det är längesedan er grymhet bortjagade hvarje leende från mina läppar. Öfversten började gäspa och satte sig; samtalet föreföll honom alltför smäktande. — Ellen, bringa mig icke till förtviflan med detta kalla och öfverlagda förakt; tvinga mig ej att blifva ett föremål för min egen fasal Jag älskar er... jag älskar er med hela min varelses passionerade afguderi. Er bild har så inkräktat hela min själ, att hon ej mera känner till någon annan dröm, något annat hopp. Ni älskade mig förr! — Ja, som en bror, inföll Ellen mildt; det är ej mitt fel, om ni förändrat denna känsla till... — Till hat? inföll Miran; o, Ellen, af kärlek till er sjelf, nämn ej ordet hat, ni kunde då inom mig lösgöra den onde anden. Jag har fördragit och kan fördraga ännu mycket af er; men icke ett uttalande af att ni hatar mig. — Jag hyser för er mera medlidande än hat. —Välsignad vare ni för detta ord! Låt oss återkalla minnet af våra barndomsdagar. Fast