Göteborgsposten – 14 april 1860, sida 2

a ————— .r?-.Onvswwmwe— meeessssemmmessmmemsmmmems—7xX00yU8!iwmmomomsm hans vänner. Dessutom svarar er girighet mig för ert bifall till föreningen. Någon klappade på dörren till biblioteket. — Stig in! sade den unge mannen och kastade sig på en soffa. Lady Mowbray inträdde. — Ni ser så förskräckt ut! min vän? sade öfversten, som i detsamma nedlåste uti sin pulpet det olycksaliga papper, hvilket innehöll den af honom undertecknade bekännelsen om hans falska spel; hvad är det? — Viktor är återkommen, sade lady Mowbray. Miran sprang upp, då han hörde namnet på den betjent, som bort följa Sideler ända till Marscille. Denna underrättelse var oroande, ty han visste att Viktor var honom trogen och hyste föga samvetsskrupler, endast man betalte honom väl för hans brott. Denna gången hade han dessutom slösat med guld på honom. — Hvar är han? frågade han. — I matsalen. Den häftige unge mannen skyndade, utan att säga ett ord, ut till honom. — Denne Miran börjar verkligen bli odräg lig, sade lade Mowbray till sin man, då de vä voro ensamma. Gud vare lof, att vi bli honon qvitt, när han engång väl blifvit gift.