a församling af 1,000 — 1,200 personer, och män, qvinnor och barn, ja, till och med presten på predikstolen flägtande med ofanthga, runda, palmbladsformiga och med långa skaft försedda solfjädrar för att svalka sig, och jag frågar den mest allvarliga om icke intrycket häraf i början måste vara komiskt. Solfjädrarne importeras från Kina, kosta obetydligt och användas så mycket i kyrkorna och husen, att många fartyg äro lastade endast med denna artikel. Predikningarne äro merändels skrifna, och detta af den orsak att amerikanaren önskar höra goda predikningar och i hans tanka kan ett extemporeradt föredrag hvarken vara tillräckligt öfvervägdt eller nog utarbetadt. Kollekter för de tattiga äro aldrig förenade med gudstjensten; amerikanarne bruka säga att det finnes inga fattiga bland dem eller att om det finnes några, så sörjes för dem på annat sätt. En märklig kontrast med kyrkornas prakt bildar kyrkogårdarnes enkelhet. Amerikanaren betraktar dyrbara minnesvårdar såsom en fåtäng, verldslig ståt. Han gör kyrkogården mycket rymlig; han utser dertill helst ett stycke land med kullar och dalar och vatten, som är prydt af naturliga grottor, jättestora lummiga trän och vackra gräsmattor. Endast här och der ser man en grafvård. När man promenerar der, tycker man sig vandra i stora trädgårdar och sköna parker. På speten af en kulle ser man en enstaka af träd öfverskuggad graf; tvåå trehundra steg derifrån ser man en annan vid foten af en klippa; lika långt derifrån ligger en tredje vid stranden afen dam. Öfverallt äro kyrkogårne genomskurna af breda sandade vägar, på hvilka beständigt ekipager rulla framåt, ty de betraktas såsom vore de verkliga promenader och man beger sig dit en famille. Mont Auvum vid Boston och Greenwood vid New-York iro för dessa städer hvad Boulognerskogen ir för Paris, men med den väsentliga skillnad att dessa ställen, i följd af sin bestämmelse, väcka allvarliga betraktelser hos dem, som xomma och gå. Det ser ut som ville americanarne i tid vänja sig vid döden för att icke ädas för den, ty är det icke glädtighet, som le promenerandes anleten uttrycka, så är det lock icke heller melankoli. Grafvårdarne äro Mika och olika underhållna, men enkla äro de la. Den protestantiske amerikanaren anser tt grafvården är det, som man minst bör söca utmärka sig igenom, emedan begäret efer utmärkelse blir löjligt och oursäkligt der, varest döden jemnar alla förhållanden. Ett monument gör dock ett undantag ärifrån. Det bär ett franskt namn och har nlifvit rest af en katolsk fader åt minnet af ians sköna och snillrika dotter. Denne fader tervände med sin dotter från en bal, der ans älskling strålat som en stjerna af första rdningen. Han steg ur vagnen för att ledaga en af hennes vänninor, som åtföljt hen!e, in i dennas förstuga. Under den korta tund, som åtgick dertill, blefvo de åt sig sjefEEE ROR OOOOOORO—