— För mig gäller det lif eller död! utro-, pade en tredje, som ej var någon annan än den värde pastor Orme på Carrow. l Vid ljudet af denna gamla, välkända stämma vände hans fordne elev sig helt plötsligt om. De kände genast igen hvarandra. — Henry! — Min välgörare! De tryckte hjertligt hvarandras händer. — Gud vare lof, att jag ändtligen funnit dig, min käre gosse! sade pastorn. Du befriar mig derigenom från en lång och besvärlig resa! Men du är sjuk . . . och, hvad ser jag? sorgklädd! Du vet då . . — Jag vet allt, svarade den unge mannen och undertryckte med möda sin rörelse; men, säg mig . Hans hjerta var så öfverfullt, att han ej kunde uttala Ellens namn. — Ellen mår väl! sade pastorn, som mycket väl uppfattade hvad han tänkte fråga. Jag har öfverlemnat henne i hennes onkels, öfverste Mowbrays vård. Ett par ord af tacksamhet undslapp den unge mannens läppar; ty huru stor ovilja han än hyste för brodren till sin mördade välgörare, var han likväl långt ifrån att kunna anse honom nog usel vilja stå i Miran-Hafaz sold. Platsen var ej lämplig för några vidare för