klaringar; men innan de aflägsnade sig, hade Henry erhållit passpäskriften för sin vän. Endast de, hvilka haft någon slägting eller kär vän, som blifvit mördad, kunna förstå de qval Henry Ashton led, då han afhörde de förfärliga detaljerna vid sin välgörares död. Det skulle ha varit honom en tröst att kunna gråta, att i tårarnes flod lätta sitt hjerta; men han förmådde ej. — Anse mig ej otacksam! sade han och fästade sina ögon på den gamle vännen. Men jag kan icke gråta förrän jag hämnats honom! Finnes det för mig intet medel, att kunna följa mördaren i hans gömda kula, att slita honom derifrån och under verldens förbannelser öfverlemna honom åt rättvisan ? Kyrkoherden omtalade nu det besök gamle Martin, Elworthy och Joe gjort i bibliotheket, och upptäckten af kaninvaktarens knyte i hvalfvet, vid ändan af den hemliga gången. — Hvad innehöll det? frågade den unge mannen. — Några gamla bref, som bevisade att sir William blifvit grymt bedragen i afseende på sin olyckliga hustrus uppförande, och att denne samme Sideler varit ett af verktygen i denna förhatliga komedi. Men ingenting har upplyst om, huru dessa bref kommit dit! — Jag skall förklara det.