Göteborgsposten – 10 april 1860, sida 1

— Plundra er? upprepade kaninvaktaren förvånad, jag förstår er icke. — Men ni skall snart göra det. — Huru kan jag genom min rymning beröfva er något? — Ni låter mig derigenom förlora tio guiner . .. utan atftala om hvad edra kläder äro värda. De kosta väl, kan jag tro, två livres sterling. Min förlust är således ej mindre än tolf livres och tio shillings. Fångens panna betäcktes med ymnig kallsvett, ty han hade nu träffats af en förfärlig aning. — Ni är, utropade han, med en ton, hvari fanns på en gång fasa och vämjelse; ni är... Han kunde ej uttala ordet. Tungan var som fastnitad vid gommen. — Alldeles, inföll Mike; bödeln, Mat... Ni känner mig då ändtligen! Nå, ni skall väl ej kunna vilja plundra en arm stackare, sådan som jag, på hvad honom med rätta tillkommer. Han såg med dessa ord offret stadigt i ör gonen. Den gamle skrattade belåtet, då han kände, huru den grofve och starke kaninvaktarens kropp skälfde i alla lemmar. I detsamma skakade agenten och hans kamrater på andra sidan om muren på stegen; de blefvo otåliga. — Jag skall ge er tio guinger, sade Side