Göteborgsposten – 7 april 1860, sida 1

gå akter återstå, och måhända skola de innebära hika stora öftverraskningar för både de spelande och åskådarne, som den första gjort. En al de hufvudsakliga ingredienserna i det långe trenctiskt agiterande och nu barnsligt och för vidigt triumferande antinorska partiets taktik, har varit at utan betänkande slunga mot sina motståndare mom den svenska pressen de mest obefogade och ärekränkande beskyllningar för osvenskhet och bristande patriotisim. Utan at gora detta parti någon hknande beskyllning, utan att forutsätta nägra andra motiver till agitationen än begäret avtw Hämnas norrmännens knappnålsstygn och stortaliga och relsamma utgjutelser, förenadt med 1 allo aktningsvärda önskningar, att belrämja hvad som enligt dess uppfattning Sveriges ära och intressen kräfva, vilja vi endast taga denna uppfattning och anledningarne till anklagelserna mot dem, som fört moderationens, forsonlighetens och broderlighetens talan, litet närmare i skärskådande. Först tramställer sig då till besvarande den frågan, huruvida verkligen några skäl förefunnits, som kuunat rätttärdiga utsändandet at alla dessa strids-budkaflar kring land och rike, det ständiga och lidelsetulla vädjandet till det svenska folkets och dess representanters nationalkänsla, hvilket icke kunde varit ifrigare om arftienden i öster sändt sina tiottor mot de svenska kusterna. Ar Sveriges nationella sjeltständighet hotad af norrmännen? Ha de velat tillskansa sig en fotsbredd svensk jord? Har någon enda svensk medborgare bhtvit förorättad af dem? Ha de måhända gjort några plundringståg inom Sveriges landamären eller på annat sätt tillegnat sig något, som granntolket tillhörer? Alla dessa frågor torde tryggt kunna besvaras med nej! Allt hvad man rävtvisligen kan säga är, att norska folket begagnat sig af den frihet det hittillsvarande foreningsfördraget skänkt det, till att sluta sig liksom snäckan inom sitt skal samt öofverlemnat åt det svenska att följa dess exempel. Att föreningsfördraget är vfullständigt och bristtälligt, att de begge ri kenas bidrag till gemensamma utgilier icke motsvara hkställighetens princip), att de norska grundlagsbud, som försvåra och inskränka användandet af den norska krigsmakten utom landets gränser, stå i öppen strid mot unionens grundide, och att ett battre ordnande af mellanriksförhållandena i kommerciellt och juridiskt hänseende är af behufvet på-. kalladt, erkännes lika villigt af de unionvellt sinnade svenskarne, som at de mest fanatiska bland antinorvegianerna. Tankarne äro således icke delade om nödvändigheten af en revision af töreningsfördraget och om befogenheten af ständernas beslut, att ingå till ko) Härvid bör dock tagas i betraktande, att de svenska ständernas beviljande af den första och den tredje hufvudtitelns högt tilltagna anslagsfordringar utgör en ganska giltig ursäkt för Norge i detta fall. Slösade svenska riksdagen mindre med statsmedlen, skulle en rikligare proportion mellan de begge rikenas bidrag inträda.