Göteborgsposten – 5 april 1860, sida 2

de bli dock endast ord, om icke der bakom står menniskan —icke den eller den endast historiska bilden. Vi skulle derföre vilja tillråda förf., att för nästa gång: mera tänka sig in i de enskilda personernas karaktersutvecklingar, att ej låta det historiska registret ensamt i och för sig bestämma mest. Då kan så lätt, såsord nu, hända, att de för åskådaren mista mycket af sitt intresse. Förf. ger oss i sina anspråkslöst kallade Tidsbilder en teckning af trolldomsfanatismen och bördsfåtängan under Karl Xl:tes tid; han framdrager i Anna Lundins en bild af den oskyldigt anklagade flickan, som dock sjelf i obevakade ögonblick hängifver sig åt fantasierna om kontrakt med den onde. Den friskhet och kraft, hvarmed mill Farssman utförde denna roll, hade dock förtjent en bättre motivering. Den unga flickan står som en enstaka företeelse, ej betingad af annat än historien, likasom hon ock, troligen at samma skäl, alldeles försvinner 1 hast ur den sceniska handlingen, lemnande åskådarne i ovetenhet och ovisshet om hennes öde. Grefven och riksrådet Stenbock spelades af hv Åhman med vanlig säkerhet och jemnhet. Detta är ock den bäst hållna karakteren, samt framstår mest konsegqvent, om än något för torr. Hr Österberg var i vissa momenter särdeles lifvad af sin roll, och gaf den god färg och intresse. Hr Rydberg, som eger en synnerligt god organ, var dock ej någon Johan Gyllenstjerna — denne grofye, fast listige cheval de carosse, som af sina samtida ansågs som en riktig typ för plumphet. Pjesen är uppsatt med mycken omsorg, ochi afseende på drägterna med historisk trohet. Hr M. RKRubensson, som dokumenterat sig säsom förf., har inropats och af allmänheten rönt de prof på intresse, som tillkomma hvarje försök på det skönas bana.