Göteborgsposten – 4 april 1860, sida 2

blod, jag reser, fastän jag hyser stor respekt för mylady, som vet att värdigt belöna en tjeI nare, till hvilken hon hyser förtroende. Lady Mowbrays klocka ljöd. Hon bebodde samma rum som den mördade baroneten i lifstiden innehaft. Man var obeslutsam, huruvida man skulle hörsamma klockan eller ej. — Min Gud beskydda oss! sade en af sköjterskorna; kanske spöket håller på att strypa j henne. — Hon är tillräckligt elak, för att det skulle vara möjligt, inföll den andra. De skyndade nu till lady Mowbrays dörr. En tr:slje ringning på klockan hördes i samma ögonblick de kommo ut i korridoren. Barbara Botel, den äldsta af de båda sköterskorna, klappade djerft på dörren. — Stig in! ljöd det innanför. — Jag kan cj milady, svarade qvinnan; rigeln är för! Någon drog ifrån rigeln och de båda sköterskorna inträdde i rummet. De funno lady Mowbray sittande på sin bädd med blekt och förstördt ansigte. — Se noga efter! skrek hon, någon finnes gömd härinne. De lydde, men blefvo icke varse någon. De betraktade under stum förvåning hvarann. Fönstren voro tillslutna, och det tycktes ej finnas