Göteborgsposten – 4 april 1860, sida 2

i barm. Skall icke min ömhet kunna ersätta er förlusten af Miran? — Lemna mig! mumlade Zara. Hindnuiskan har gifvit sitt ord, och hon skulle förr dö än bryta det. Ellen drog sig tillbaka till fönstret, liksom för att kasta en blick ut i parken, men i sjelfva verket för att dölja sina tårar. — Må Gud hjelpa mig! tänkte hon; mitt sista hopp är försvunnet. Tidigt följande dagen samlades tjenstfolket i stora salen; de sågo alla oroliga ut. Hvar och en hade en historia att berätta om det ovanliga sätt, hvarpå deras sömn blifvit störd. De hade nemwligen uppväckts af tunga steg i den långa och mörka korridoren utanför deras dörrar och, då de sett efter hvem det kunde vara, blifvit varse en fantastiskt utstyrd figur, som gick af och an utstyrd med blommor och blad. En af betjenterna påstod att spöket talat om blod; han hade tydligen hört detta ord. De båda sköterskornas berättelse var ännu mera oroande; den hemlighetsfulle gästen hade nemligen kommit in i deras rum, fastän de, efter hvad de sade, tillstängt dörren. De började tala om att l-mna Carrow; deras nerver kunde cj uthärda dylika scener. — Jag, återtog betjenten, som hört ordet