Göteborgsposten – 3 april 1860, sida 1

den stora flyttningsdagsomnibusen ? Der är blandadt sällskap! der sitta bredvid hvarandra konungar och hamnbusar, snillen och fånar; bort måste de, utan gods och guld, bara med vandringsboken och kostpenningarne ur sparbanken! men hvilken af våra gerningar blifver framtagen och gifven med på resan? Kanske en helt liten, en glömd, men gömd, liten som en ärt, men ärten kan skjuta höga, blomrika rankor. Den stackars bortbytingen, som satt på den låga skampallen i kakelugnsvrån och fick knuffar och hårda ord, får kanske sin skampail med sig som påssoch kostpenning ; skampallen blef bärstol i evighetens rike, höjer sig der till en tron, strålande som guld och blomstrande som en löfsal. Den, som härnere alltid gick och pimplade i sig nöjets kryddryck, för att icke nämna annat tokigt som han här gjorde, får sitt träkärl med sig och måste dricka ur detsamma under omnibusfärden, och den drycken är ren och klar, så att tankarne redas, alla goda vakna, han ser och känner, hvad han förr ej brydde sig om att sc eller kunde se och då har han inom sig straff-ct, den gnagande orm, som icke dör. Stod det på glaset skrifvet Glömska, står det på kärlet: Minne. Läser jag i en god bok, en historisk skrift, måste jag likväl alltid till slut tänka öfver, hur ru den person som jag läser om kom in i dödens omnibus, tänka öfver, hvilken af hans gerningar