Göteborgsposten – 2 april 1860, sida 2

denne skurk sett en grön äng; under hela denna tid hade han ej varit utom London. Denne far var icke någon annan än William Davids, agenten, — Min son! min son! utropade uslingen med väl spelad smärta och slog sina armar kring kaninvaktarens hals. Du skall då med skam och blygsel betäcka mina hvita hår, innan jag nedstiger i grafven! ack, ack! tillade han och såg sig omkring i cellen, skulle vi då, efter så många års skiljsmessa, återse hvarandra på ett sådant här ställe ! — Det är onödigt att gråta efter begralningen, heter det! återtog fången och kunde med svårighet återhålla sitt gapskratt. — Du väntade mig? hviskade Davids och tryckte kaninvaktaren till sitt bröst. e -— Det är bra! det är bra! inföll Sideler i samma ton. En af fängelsereglorna, ehuru den sällan iakttogs, föreskref att en fångvaktare skulle vara närvarande vid fångarnes möten med vänner, som helsade på dem. Fångknekten, som fört agenten in i sin falske sons cell, gissade att mötet säkerligen skulle bli alltför tråkigt, hvarfore han tog upp en snugga ur fickan och började röka. — Jag måste tala med er ensam, hviskade agenten. — Skall jag köpa kamraten der?