Göteborgsposten – 2 april 1860, sida 2

Agenten utvecklade nu i största hast sin plan för fångens rymning. Den var djerf och utförbar. — Har ni förstått mig? sade han. -Fullkomligt. . — Och ni litar på ert eget mod? — Oinskränkt, svarade Will. Mr Davids betraktade honom med en viss beundran. Liksom de fleste hvilka af brist på fysiskt mod räkna på fint uppgjorda planer, för att komma till sitt mål, hyste han stor aktning för den kroppsliga styrkan. i — Ni måste ha många vänner? sade han. Kaninvaktaren nickade jakande. — Och rika vänner? — Ja, säkert; och vänner som älska mig så mycket, att de ej skulle vilja låta hänga mig. När fångknekten efter nära en timmas frånvaro kom tillbaka till cellen, fann han dem bhåda ligga på knä bredvid hvarandra och hålla hvarandra i hand. De hade hört hans tunga steg i korridoren och derföre i hast anordnat denna tablå. De tyckte båda om det pittoreska. — Det är tid att gå, sade fångvaktaren. Den gamle tycktes vara alldeles öfvergifven af sorg; han bad med en from bön fången ångra sina förseelser och följde derefter sin ledsagare. (Forts.)