Article Image
hörde på. Han lyssnade hänryckt och teg, stum af förtjusning, men sedan utropade han högt att det var nordisk prägel och framförallt kolossalt. Han sade detsamnsa till Ole Bull sjelf och tog slutligen till sig dristigheten, som han icke hade långt efter, att inbjuda fiolinspelarnes Marcus till sin ateleer. Der stod då på staflin en sådan der tafla, som rikets ständer borde betala med tiotusen riksdaler, ett at de der märkvärdiga mästerverken som äro ett hastverk på några timmar, en vattenmålning i oljefärg. Det var ett sjöstycke med ett vatten, så klart och naturligt att ingen, som jag tror, kan göra maken dertill och ett fartyg seglade derpå, ett ståtligt fartyg, som var på tärd utåt och följaktligen vände aktern till. Smukkt, smukkt! Bara litet mer eflekt. Det är straxt hjelpt, några penselstreck och se der på akterspegeln står Ole Bulls namn. Hå, åh! Vänta ett ogonblick ännu! Mästaren doppar den allra spensligaste penseln i den röda färgen och tecknar ner i hörnet: från Marcus Larson till vännen Ole Bull. Detta kan man kalla gentilt. Norrmännen vilja icke gifva svenskarne efter i gentilesse och Ole Bull lofvade att spela en konsert i storkyrkan till förmån för Larsons villa. I sanning gentilt; också talar man derom och tycker att Norge är stort. Om det der fartyget och dess namn vet icke många att berätta, men det är likväl ingen skepparhistoria. Sens moralen häraf är slutligen att för Larson den sista villan icke blir sämre än den första. Att vi lefva i ett tidehvarf lär ingen kunna neka, lika litet som att detta tidehvarf utmärker sig framför andra för ett särdeles ruskigt väder och ett gement väglag. Himmelen hemsöker emellanåt jorden med sina straff, pest, hunger och dyr tid och nog ha vi fått det här också för syndens skull. Kanske är det för någras beteenden i den norska frägan, som ett helt samhälle måst lida. Eländet stiger oss ända upp på benen, det är för svårt, men i stället för fromma suckar, som sig höfdes, får man icke höra annat än ohemula utgjutelser mot Drätselkommissionen och stadens styrelse, som till afvarjande at olyckan icke har att uppställa mer än sina stackars dillströmmare. För min del anser jag det icke olämpligt att rikets ständer uppiaga renhållningstrågan till bebandling samt tillsätta ett nytt utskott, åt hvilket det ensamt blefve uppdraget att skotta snö m. m. Det bör isynnerhet vara dem anseläget att just nu hålla rent för sin egen dörr och, då det dessutom bör ligga dem om hjertat att icke hindra menskligheten i sin gång, så får jag ödmjukast till en början tillstyrka att snöoch slasktrågan i sin helhet hänskjutes till ekonomiutskottet.

2 april 1860, sida 1

Thumbnail