tes ha stött honom ut ur sitt sköte, likasom Kar in. Han lefde ensam midtibland sina likar. Mike gick af och ani solskenet långs gårdsmuren då Sideler infördes i fängelset. Han höll mellan sina mumicläppar en genomrökt snugga, ur hvilken då och då bolmade fram tjocka rökhvirflar. Då kaninvaktaren gick förbi denne man, märkte han, att han med synbart intresse ber traktade honom. Detta intresse blef snart så så tydligt, att Will fann sig sårad deraf. — För hvem tager den der karlen mig? mumlade han sakta. Men jag skall nog göra slut på hans observationer. I denna afsigt stannade han hastigt, då han nästa gång mötte Mike, och betraktade honom med en hotande blick, hvaröfver gubben tyckt:s bli mera road, än förargad; ty han svarade derpå endast med ett kallt och hånfallt leende. Sideler började rysa; han hade aldrig sett något dylikt leende, och under Mikes blick måste han nedslå sina egna ögon. Den å båda sidor iakttagna tystnaden gjorde detta sammanträffande ännu mera plågsamt för kaninvaktaren, hvarföre han ock beslöt att bryta den. — Känner ni mig? sade han. — Ännu icke, svarade Mike, hvars ansigte snart förlorade sitt sällsamma uttryck; men vi!