lida nöd och behöfva understödjas. I vårt land är det icke ovanligt att tinna snillet, vaktadt sina rika skapelser, vara fattigt och att se det med sina kroppskratter kämpa mot behofven på samma gång som det med själens styrka såtter sig emot tördomarne och kritiken, hviken från vägen bortplockar nästan alla rosor och lemnar endast tornen qvar. Detta är en sanning, som skall erkännas at alla de futtiga filosoter som sitta på vindskammare och al dessa genier, som äro så stora att man ej kan se dem, när de,klaga otver verlden och sin lott att ständigt förbutva oförstådda. Dock — vi böra icke inlåta oss i ett omtåligt ämne. Se här hvad jag vill komma till. 1 ändan at Ole Bulls stråke har man märkt en stor tindrande diamant. I betraktande af alla oms.ändigheter och at det är nägot trolleri i hans speleverk, så förmodar jag att den der diamanten icke är annat än en petrificerad ton och att således Ole Bull, som kan göra de skönaste toner, också känner konsten alt göra diamanter, detta problem som så mången har forgrubblat sig på. Etler hur skulle det eljest vara möjligt att som han upprätta en koloni i Amerika, inrätta en natuonalteater i Norge eller väcka en bifallsstorm i hvarje menniskobjerta. Ack, med diamanter kan man göra allt, och Ole Bull har nog gjort mycket godt. Det är icke annat än en bagatell för honom, då han nu vill låta ur sin stråke utdrypa så många diamanter, som ungefär erfordras för att bygga en villa i Småland. En villa i Småland — hvad vill det säga? Åjo, hela verlden har ju fått veta att vår store målare Marcus Larsson en gång hade gjort sig en villa derneråt på en pittoresk kulle i sin fådernebygd. Det var en verklig villa, d. v. s. icke en sådan der målad eller i fantasien, utan en af stockar och stenar. Marcus hade der nedslagit sina bopålar, han målade och lefde der, han lefde ganska godt och skulle blitva mästare för en egen stor nordisk eller åtminstone småländsk målareskola och verkligen hade också några lärjungar redan samlat sig i kojorna i den nedantör belägna dalen. Ödet tog honom inom kort ur den behagliga villan. Det var en vacker, en kolossal tanke, men den gick upp I rök, ty elden, för att hämnas, hade uppå hans villa lagt sin hand. Man vet att Larsons fantasi företrädesvis leker med elden, och att sådant icke är bra, vet man också. Bara askan var qvar. Dock hade han räddat sina eldiga taflor och reste till Stockholm med dem. Der gjorde han en exposition eller två till allmänhetens, men isynnerhet till sin villas uppbyggelse. Men, hur än folket kom och med beundran skådade de vackra och ovanliga taflorna, fann han dock sjelf, att dessa så att säga skådepenningar, som han insamlade, icke räckte mer än till stenfoten och sjelfva stommen och han visste sig icke råd för tornet etc. Då kom hjelpen från höjden eller från Norge. Ole Bull kom hit och spelade och Larson