Göteborgsposten – 30 mars 1860, sida 2

re hjelp att hoppas utaf mig. Må han hängas eller dö af hunger, jag ser icke åt det hållet. Ringklockans skarpa ljud gjorde slut på hans funderingar. — Gå och se efter hvem som är på dörren; men öppna ej! Ned gick, ochi vände tillbaka efter några minuters förlopp, sedan han uppmärksamt betraktat den fremmande genom ett litet jerngaller, som fanns på dörren. — Nå, hvem är det? frågade gubben häftigt. — Jag vet ej; det vore allt bäst, att ni sjelf såge efter. Det är icke något vanligt besök; man skulle på minen kunna tro att den fremmande vore en prins. — Hurn är han klädd? — Han är insvept i en stor kappa. På handen, hvarmed han höll upp kappan för ansigtet, såg jag en lika stor diamant som den... — Det är nog! afbröt agenten, som säkerligen ej ville höra talas om den diamant, på hvilken Ned syftade. Låt honom komma in. Några ögonblick derefter inträdde MiranHafaz i det mörka rummet. Ned bjöd honom en stol; men innan Miran värdigades sätta sig, begärde han tvärt, att gubben skulle skicka ut betjenten.