(Insändt.) Till Charlotte Forssman j (såsom Johanna dre) den 29 Mars 41860. Och täcket faller, lätta skyar bära Dig upp Johanna ifrån jordens qval, Och renad står du, uti himmelsk ära, Omgifven utaf helga englars tal, Der ingen jordisk smärta mera sårar Och intet bländverk själens öga dårar. Men skaldekonsten skall dig evigt prisa, Och med en gloria bekransa dig, Och för en verld i toner djupa visa Den segereld som uppenbarat sig Uti ett fromt och heligt barnasinne, Och hur en gud sin bostad valt derinne. Ja, skönt är skaldens höga kall på jorden, Att uti sånger tolka hvad han såg, Hvad af en gud är uppenbaradt vorden Och för hans inre öga öppet låg. Och forntids hjeltar och bjeltinnor alla Med mägtig röst han kan ur grafven kalla. Men skall hans snille själ och hjerta röra En mäktig bundsförvandt till hjelp han tar, Tillsammans blott de båda kunna föra Oss dit der sångarn sina lagrar skar: Det konstnärn är; hvad skalden tänkt han talar, Han för det ut i koustens tempelsalar. Du för det ut, du gör det, hulda tärna, Ty du förstår, du känner skaldens röst, Derför man ser dig, lyssnar ock så gerna På ljufva stämman från ett skuldfritt bröst, Som troget vårdar konstens helga flamma Och känslor som från ljusets ursprung stamma. Du med Johanna kämpar, segrar, lider, Din konung räddar och för honom dör, Du sjelf bär fanan i de heta strider, Som emot fienden Johanna för: Den ande, som i hemmets stilla dalar Talt till Johanna, han till dig ock talar. Så lyd då andens röst och följ dess maning, Lat oss ej stilla stå, så bjuder han, Hvad för din själ ännu blott är en aning, Snart dock en herrlig visshet blifva kan, Framåt, framåt, på konstens ljusa bana, Med andans svärd och diktens helga fana!