Göteborgsposten – 29 mars 1860, sida 2

sorgliga timmar. Hans kläder voro sönderslitn: öfverallt, hans ansigte och händer blödde. — Gif honom vatten, sade Joe till Ralph Huru elak han än är, bör han likväl icke dö a brist på hjelp. Ralph fyllde motvilligt en kruka med gam: malt nattståndet köksvatten, och förde henne til hans förtorkade läppar. Dun olycklige hade blif. vit buren till köket. — Han vill ej dricka, sade Ralph. Sideler öppnade långsamt ögonen. — Hvar är jag? suckade han. — Der ni icke borde vara, inföll Ralph; häruppe i Guds klara dag. Det hotande uttrycket i kaninvaktarens ansigte, då han blef varse fånen och Joe Beans, bevisade, att den fasans scen, han nyss genomstått, icke gjort något intryck på hans förhärdade själ. — Vatten! vatten! sade han. Ralph förde ånyo krukan till hans läppar och Will slukade begärligt dess innehåll. Aldrig hade under hela hans lif någon dryck smakat honom så väl. Hans ögon började glänsa af belåtenhet och nöje. — Mera! mera! sade han. — Då får ni skaffa er sjelf ! genmälte Ralph, som icke var synnerligen belåten med att komma